Jag hade varit drogfri ett längre tag när jag kom till Narconon.
För mig var drogfriheten väldig tuff, det var en kamp varje dag att behöva hålla mig drogfri, jag mådde inte alls bra, kämpade med ångest, panikångest och sociala fobier.
Mitt dåliga psykiska mående hade psykvården försökt att medicinera bort med inte bara en medicin utan jag hade FYRA olika mediciner samtidigt endast för att klara av min vardag, men jag blev bara sämre och sämre.
Eftersom medicinerna inte hjälpte mig att må bättre så slutade jag att ta dem utan läkarens vetskap, jag ljög och sa att jag tog dem och läkaren fortsatte att skriva ut recept. Recept som jag även hämtade ut men kastade alla tabletterna så fort jag kom hem. Jag kände mig fången i en ond cirkel som jag inte såg ett slut på, kände mig fången av psykvården och vågade inte slå mig fri eller jag hade helt enkelt inte förmågan att frigöra mig.
Jag fick höra om Narconon och chansade och åkte dit på ett besök. Det som slog mig från första början var hur trevliga, pratsamma och familjära alla var. Jag var väldigt introvert och kände mig ganska malplacerad då jag inte ansåg mig själv vara som andra människor p.g.a min ångest, panikångest och sociala fobier.
Första tiden på Narconon höll jag mig lite avsides och liksom bara observerade lite avundsjukt de andra när de satt i kursrummet och gjorde de olika övningarna, de verkade ha så roligt, de hjälpte varandra, skrattade och skojade.
Efter ett tag så tog jag mod till mig med hjälp av en annan person och fick börja med kommunikationskursen.
Den kursen innehåller bl.a. två övningar som lärde mig att vara i nuet fullständigt bekväm och konfrontera, alltså möta vad som än kom i min väg, såväl tankemässigt som känslomässigt. Två väldigt kraftfulla övningar, så det som psykvården inte hade klarat av att hjälpa mig med på 12 år klarade de övningarna på en månad. Min ångest och panikångest var som bortblåst efter den månaden. Vidare på kursen lärde jag mig hur jag skulle kommunicera med människor. Att kommunicera är så mycket mer än att bara prata verbalt vilket jag inte hade förstått tidigare. Jag insåg ganska snabbt att mina sociala fobier bottnade i en oförmåga att kommunicera.
Efter att jag hade slutfört kommunikationskursen har jag inte haft problem med ångest, panikångest eller sociala fobier längre och jag kan kommunicera med VEM som helst, om VAD som helst och HUR länge som helst helt obehindrat.
Ni förstår kanske vilken känsla av kraft det ger en och vilken oerhört befriande känsla det är att åter igen kunna vara en del i en grupp av människor bara genom att återfå förmågan att kommunicera.
Med förmågan att kommunicera kommer också självförtroendet och självkänslan tillbaka igen.
Jag kan känna samhörighet igen tack vare kommunikationskursen.
P.J
Comments