Här är en fin historia från en person som avslutat Narconon programmet

December 21, 2019

 

 

 

Det jag allra först tänker på är att det inte är en självklarhet att jag idag står här. Nykter, drogfri med stor ödmjukhet och vördnad inför livet, som jag fått tillbaka, tack vare er. Jag vill därför tacka Narconon och all fantastisk personal för att ni mitt i min misär välkomnade mig in i er gemenskap. Tack vare er fick jag tillbaka livslusten, det hopp som övergivit mig, uppskattning och glädje över vardagen och en tillhörighet som jag idag stolt kan briljera med.

 

Bara två dygn innan jag kom hit hade mitt hjärta slutat slå i en grässlänt nedanför en parkbänk i centrala Växjö. Jag kan ärligt talat påstå att jag var likgiltig inför döden. Jag var så enormt trött på livet. Jag var så trött psykiskt. Jag var så trött kroppsligt. Och jag var så trött själsligt. Jag var trött på att varje dag vakna sjuk. Vara beroende. Beroende av såväl kemiska preparat som personer som behandlade mig som en bit skit. Trött på att vara isolerad och kuvad. Trött på att vara en frånvarande mamma. Trött på att inte vara den glada och den positiva Jessica jag innerst inne är. Trött på mig själv som svikit mina egna värderingar, ideal och målsättningar i livet. Så jävla trött på den Jessica jag tillåtit mig själv att bli.

 

Trött på att vara slav under mörka omständigheter. Jag var så trött att jag fast jag är mamma till två underbara flickor, inte var med i matchen längre. Jag var inte delaktig i mitt eget liv längre. Jag var inte delaktig i mina döttrars liv längre. Jag hade slängt in handduken. Hela tillvaron och alla dagar kretsade kring droger. Återigen.

Efter 14 års drogfrihet sedan min förra behandling trillade jag dit hårt. Med hela huvudet i betongen. Bokstavligt talat. Jag blev oförmögen att fortsätta mitt arbete som jag älskade och blev sedermera sjukskriven för utmattning. Mina dagar fylldes därefter av outhärdlig trötthet, ångest, social fobi och panikångestattacker. Till slut vågade jag inte längre gå utanför dörren. Mitt forna jag upplöstes i tomma intet och jag tog min tillflykt i droger.

 

Jag kastar mig med huvudet före och ögonen förbundna in i relationer med personer som påverkade mig negativt och som möjliggjorde ett ännu större drogmissbruk som till slut var nära på att kosta mig livet. Med nöd och näppe fick jag behålla livet men min självintegritet var icke existerande, min självkänsla var endast en tom skugga och det kändes som att jag släppte säkerhetsbältet inför ett fritt fall. Livet förvandlades från fungerande och tillfredsställande till enbart meningslöshet och jag utvecklade en illavarslande likgiltighet inför det.

 

Destruktiviteten i spiralen eskalerade och till slut fann jag mig fångad, isolerad, utmärglad till både kropp och sinne samt nedtryckt i två alldeles för stora skor. Och med ett tilltagande substansberoende. Inte bara av en drog, utan fem stycken. När jag efter 18 år återigen sitter med en skitig kanyl, för att injicera det jag inte längre kan snorta upp i näsan, när jag vaknar upp med personal från PIVA sittandes i mitt vardagsrum efter ett självmordsförsök, eller när jag till slut inte behöver mer intag av mat än en smörgås varannan dag, känner jag att något drastiskt måste ske.

 

Jag famlar mig upp från den djupa avgrunden och på svaga ben och hjärtat hopknycklat i en plastpåse, stjäl jag en cykel och beger mig till PIVA för att bli hjälpt ut ur det mörker jag befinner mig i.

 

Efter fem timmar på akutpsyk närmar sig två vitklädda män mig med beskedet om att jag inte är välkommen till PIVA för avgiftning. Och där och då tappar eller rättare sagt, släpper jag jag plastpåsen med mitt hopknycklade hjärta som med tyngd faller mot det kalla betonggolvet.

 

VEM ÄR JAG NU? INGEN? OCH VAD SKA JAG TA MIG TILL?

 

Jag lämnar sjukvården som jag inte är tillräckligt sjuk för och de två byråkrat-läkarna med orden: ”Ni kan ha på samvete att två barn blir mammalösa just den här kvällen, bara så att ni är varsle”.

 

Som i en dålig film vaknar jag upp dagen efter. Liggandes i en sjukhusbädd omringad av slangar, dropp, EKG-utrustning. Jag kan inte minnas hur jag reagerade. OM jag reagerade. När jag med tom blick iakttar skärmen där mitt hjärtslag paradoxalt nog för mig, avbildas och när jag känner den kalla metall-kantinen jag förväntas göra mina behov i mellan mina ben inser jag graden av allvar i den uppkomna situationen. Men. Jag är oförmögen att känna. I samma ögonblick skymtar jag en halv flaska Captain Morgan, hafsigt nedslängd bland mina tillhörigheter som slarvigt placerats på golvet, i den kalla sängen, där på Akut-uppvaknade-avdelningen.

 

Jag får veta att polisen gjort upplivningsförsök på mig och att ambulanspersonalen åter fått igång mitt hjärta och att jag utöver det intagits två doser av Naloxon. Med den informationen sträcker jag mig ned efter Kaptenen och vaknar därefter upp på PIVA. Den här gången fick jag stanna.... I två dagar...

 

Därefter bestäms det över huvudet på mig att jag ska till Narconon. Jag som nyss var död. Jag som inte ens hade börjat få abstinens än. Att komma just till Narconon var just vad jag ville. Det var enligt mitt eget önskemål men bara tanken på att anlända hit, i den kondition jag befann mig i just då kändes bara främmande, skrämmande och fullständigt ouppnåeligt.

 

Men hit kom jag i alla fall och efter alla omständigheter. Och med stor uppskattning, tacksamhet och ödmjukhet ser jag idag tillbaka på den tiden. Jag minns det varma välkomnandet. Jag minns Marcus som visade mig runt och som kändes så ödmjuk. Jag minns Olof, som under en rökpaus med tröstande ord, så gott han kunde, försökte ingjuta en gnutta trygghet i min värld av kaos.

 

Jag minns Kris och Michalis omhuldande vänlighet och försök till inbjudningar till skratt. Jag minns Rolles JIHAD-massage och jag såg förundrat på hur han knådade mig tills knogarna rodnade och skjortan färgades mörk av svett. Jag minns Petra som fanns där för mig, dag som natt och som trots sin fotfobi med bestämdhet masserade mina fötter efter mina önskemål. Jag vill självklart tacka all personal.Ni finns för alltid i mitt hjärta. Ni är fantastiska.

 

Allt det som tidigare kändes främmande och skrämmande förvandlades snabbt till en trygg tillvaro där jag kände mig så väldigt väl omhändertagen. Ja näst intill bortskämd. Med relativt stor empirisk erfarenhet kan jag göra rättvisa jämförelser med andra behandlingshem och sällan har jag skådat, eller aldrig, till och med, ett hem med så engagerad, respektfull och kunnig personal som här.

 

Här har jag hittat mitt andra hem. Jag har funnit tillhörighet, vilket inte är en självklarhet för mig. En andra familj. Jag vill tacka för att ni trott och tror på mig. Jag vill tacka er för att er genuina kärlek och varma omtänksamhet. För er hemtrevlighet, för er vänskap, för er acceptans, för att ni jobbar med hjärtat och ställer upp oavsett vad. Jag vill tacka Narconon för att ha gett mig tillförsikt och hopp inför livet, för att ge mig livet tillbaka, för att ha lappat ihop det trasiga hjärtat som låg där på det kalla betonggolvet på lasarettet och placerat det på rätt ställe igen.

Det är med stolthet jag hädanefter kommer att ge tillbaka, allt det ni gett mig och till och med mer.

 

Det jag tar med mig efter avslutat program är först och främst att det ”aldrig” är avslutat. Att jobba med sig själv för att bli en ännu bättre människa är ett livstidsprojekt. Varje dag får jag noga överväga mina beslut, ta ansvar för mina handlingar och ge tillvaron en lagom dos reflektion. Varje dag. En beroendesjukdom, tror jag, är som vilken kronisk sjukdom som helst. Ta diabetes till exempel; det räcker inte med ett läkarbesök för att botas, det kräver livslång underhållning och medicinering.

 

Jag är en beroendepersonlighet ut i fingertopparna, oavsett vad det gäller. Halvmesyrer är inte min grej och det är något jag måste skänka tanke åt varje dag. Att inte göra om samma misstag som tidigare för då är jag en idiot. En bra start att göra en fullfjädrad förvandling eller åtminstone en god start till förvandling och helande är att inse sina egna brister och tillkortakommanden. Acceptera sig själv som den man är och de misstag man gjort. Vara snäll mot sig själv och viktigast av allt, att förlåta dig själv.

 

Att vara här och nu. Det är i nuet det händer. Nuet är det som existerar. Inte det förgångna eller morgondagen. Fånga den jävla dagen, för annars kommer du ångra dig och fortsätta leva ditt liv i en illusion istället för i verklighet. Det finns en mening i det du har fått gå igenom, tror jag och oavsett vad, acceptera det för det finns ingenting du idag kan göra för att ändra det förflutna. Att leva kvar i det förgångna skapar bara onödig ängslan, oro, slöseri av tankeverksamhet och ångest du inte har någon som helst nytta av, såvida du inte är en konstnär eller så och besitter förmågan att på ett konstruktiv sätt förmedla och omvandla det dåliga till något vackert.

 

Jag är säker på att det finns en anledning till att just jag idag sitter här med de upplevelser och erfarenheter jag har. De har skapat mig och gjort mig till den person jag är och jag bör ta lärdom av dem. Och utnyttja dem. Göra något konkret och konstruktivt av dem. Som de livskonstnärer vi alla faktiskt är. Inte älta dem. Inte knarka på dem. Det kommer istället att äta upp dig inifrån.

 

Detsamma gäller morgondagen. Okej okej, jag borde bli bättre på att planera och annat tråkigt, men faktum kvarstår att du vet ingenting om morgondagen. Den kanske inte ens kommer. Och om jag lever för imorgon och missar idag, kommer jag imorgon leva i gårdagen och så vidare...

Balans är för mig A och O. Ofrånkomligen vad gäller allt här i livet, skulle jag tro.

Andra saker jag tror är A och O för ett tillfrisknande är kommunikation, rak och ärlig sådan. Även den med balans såklart. Men att våga stå upp för dina tankar, åsikter och värderingar. Att lära sig behärska ”rak” kommunikation. Att vara sann mot sig själv, inte svika sina ideal eller vara etiskt handikappad mot sig själv eller moraliskt okorrekt mot andra, för i slutändan faller det tillbaka på mig själv. Och jag tror det är viktigt, för mig åtminstone, att ta en paus för reflektion, i kommunikation med andra. Och att lyssna på andra. Vara en lyhörd lyssnare.

 

Så kontentan av genomgått behandlingsprogram och de olika programstegen som jag erhållit, som jag jobbat med och som jag fortsättningsvis kommer att jobba med är: Vikten av en sund och hälsosam kropp och ändrade tankemönster. Att leva här och nu, lära sig kommunicera, acceptera mig själv och de skadliga handlingar jag gjort, att kritiskt våga granska mig själv, våga be om hjälp och våga lämna över. Våga vara sårbar. Vara ödmjuk. Att våga vara ärlig, både mot mig själv samt andra.

 

En annan sak jag tar med mig från min tid på Narconon är känslan av tillhörighet, känlan av samvaro, att jag blivit behandlad med respekt och inte blivit förminskad eller någonsin känt mig sämre en någon annan. Jag har accepterats precis som den jag är, med mina fel och brister och även blivit styrkt för just den jag är. Den jag är utan min beroendepersonlighet. Att bli behandlad såhär är unikt. Det måste vara unikt. Tack Narconon.

Mina nyckelord är: Balans, tolerans, acceptans, närvaro, reflektion, förlåtelse och kärlek.

 

Så tack Narconon. För allt.